Joen Gumunsson

Joen Gumunsson var min farmors farmors farfars farmors farfar, även min farmors morfars farfars farmors morfars far, samt min farmors morfars farmors farfars farfars far. Tre gånger finns han med i mina anor. En gång på generation tio och två gånger på generation elva.

Joen var född 1614 i Yttersel, Anundsjö (Y). Död 1670 15/11 i Anundsjö (Y). Beskylls och fälls för tidelag 1670. Straffet var döden. Knekt, 1638-1639, 1639-1644 under kapten Lars Päderssons kompani. (Träbsees 1641, Dalarön, ”Mercurius” 1644). Bonde på Sörflärke 7:1, Anundsjö (Y), 1652-1670. Far: Gudmundh Grelsson, född omkr 1580-90 på Näs 1, Anundsjö (Y), bonde på Yttersel 2:1, Anundsjö (Y), 1619-1639, bonde på Sörflärke 7:1, Anundsjö (Y), 1639-1643. Mor: Sigrid, brukare av Sörflärke 7:1, Anundsjö (Y), 1644-1652. Gift med Elin, död 1670 7/5 på Kyrkvallen, Anundsjö (Y), från Krånge, Liden (Y), gift 1° med Per Israelsson i Krånge, Liden (Y).

1656: Jon Nilsson i Sörflärke (6:1) ”angav klageligen för Rätten, huruledes hans föräldrar för Trulldoms af Joen Gumunsson (7:1) beskyllde äre, och der igenom hans Nytta af hans boskap förspilt vare skal, seda han med dem uti oenighet heller träta kommit haver”.

Vittnen uppgav att Joen inte bara beskyllt Jon Nilssons moder, Anna Jönsdtr utan också hans syster, Karin Nilsdtr, för denna grova last. Joen kunde inte bevisa och fälldes till 40 mark för vardera modern och dottern. Men eftersom han var en fattig karl, halverades den summan”opå Höga nådiga överhetens behag”. (Anundsjö dombok, 1656).

Ur ”Olåt och Munbruk” (1977) av Tyko Lundkvist:

Vid extra ting i Anundsjö presenterade kyrkoherde Anzenius ett brev han fått ifrån prosten Nils Platin i Själevad. Prosten hade hört att Anzenius låtit begrava en kvinna, ”som Satanes skall hava brutit halsen av”. Nu intygade tolvmännen att det inte var sant. Hon hade gått till kyrkan den 7 maj (1670) och beklagat sig för dem som var med henne att hon kände så tungt i bröstet och därför måst vila flera gånger. Hon dog tydligen just vid framkomsten till kyrkovallen och en tolvman intygade att han avklätt henne tröjan, sedan hon dött och han hade icke kunnat se någon blånad på henne och det hade icke heller de kvinnor som sedemera svept henne. Hon intygades ha varit en hederlig kvinna uti sitt leverne och umgänge och levat gudeligen.

Detta dödsfall skulle dock till augustitinget 1670 bli orsaken till en dödsdom. Kvinnan som dött var Joen Gumunsson hustru Elin i Sörflärke. När Anzenius och några tolvmän varit till hemmet för att examinera ”en trullkäring som var Joens fadersyster” så hade Joen ”gifwit dhem 15 dieflar Wåldh wäster på Halfwardzbacken”. Trollkärringen hade under förhöret bekänt och strax därpå dött. Observera att både hans hustru och faster dött nästan samtidigt. Joen erkände sina ord. Om prästens person kunde icke häradsrätten slutföra dom utan fick hålla sig vid prästprivilegiernas 22:a punkt enligt vilen Joen dömdes att undergå det straff som 31 kap av Konungsbalken Landslagen innehåller. Men domen skulle underställas hovrätten. Vad nämndemännen beträffade så fann rätten det skäligt att de hölls lika som en rådman enligt stadslagen och därför blev det 12 markers böter för vardera.

Men det räckte inte med detta. Karin Pedersdotter, som var styvdotter till Joen Gumunsson hade under den sorg hon känt över sin moders hastiga död kommit till sin husbonde och avslöjat att hennes döda moder i livstiden medan Karin var barn hade anförtrott att hennes man Joen Gumunsson för 6 år sedan bedrivit tidelag med en ko. Modern hade själv kommit på honom i fähuset under själva gärningen och hade sagt till honom: ”Vad djävulsgärning gör du nu?” Han hade sedan bett och bedyrat för sin hustru att han ingen frögd eller säd givit ifrån sig. Karin hade för sig att modern skulle ha velat uppenbara detta före sitt livs slut, men eftersom hon föll död ned på kyrkovägen, blev detta ej av och det gick Karin hårt till hjärtat.

Så rullades ett livsöde upp. Man frågade nämligen om det kunde ha skett sådant förr. Hennes mor hade sagt: ”Gud tröste mig så visst, ja många gånger”, och för det stygga straffet som därför bör övergå honom, hade hon ej kunnat uppenbara hans missgärning förrän nu.

Joen Gumunsson som var 56 år, delgavs anklagelsen och manades säga sanningen om sina synder. Han sade sig dock vara fri för gärningen men erkände sig ”fullsinnander och tillreds med sin hemblige tingh wte att begynna och bedrifwa syndagierningen”, då hustrun kom på honom. På nytt ting fem dagar senare bekände han gråtande huru han redan i tidig ungdomstid då han följde boskapen hemma i Yttersel, där föräldrarna då bodde, började, och sedan han blev 20 år och knekt och kom till Tyskland och Wolgast (hamnstad i Mecklenburg) där han låg i garnison och blev utkommenderad på landet till arbete, fortsatte. Efter fem års förlopp i Tyskland kom han hem till Sverige och blev gift med sal Per Israelssons änka i Krånge i Lidens socken samt slapp ur knektetjänsten. Efter 6 år flyttade de hit till Sörflärke. Endast en gång här hade det hänt och den kon hade en björn tagit i fjol. Den kon som han blev ertappad med hade hans hustru icke kunnat lida, så de hade sålt den till Sjul i Mosjö i Sidensjö. Joen ber nu att få sitt straff och att det skall ske utan dröjsmål. I all ödmjukhet skulle dock dödsdomen sändas till hovrätten (Anundsjö DB 1670 20/8, ¤ 6-7).

Hovrätten endast hänvisade till den frivilliga bekännelsen och hans önskan om snabbt undangörande och anbefallde guvernör Carl Sparre att så snart skarprättaren ankom anställa exekutionen. Först gudelig beredelse och syndabekännelse, sedan halshuggning och båle bränd. ”Finnes något kreatur levandes med vilket han sin onda gärning bedrivit, skall det samma jämte honom i samma bål brännas. Rätter eder härefter, Gudi Befallt”. Den makabra exekutionen ägde rum den 15 november 1670.